Gratisspelningar drar in alla i den onda cirkeln. Om band spelar gratis får de med rimliga krav på betalning inte jobben. Det blir en prisdumpning som drabbar både nykomlingar och etablerade band. Finns det någon väg ut? "Vi kunde hitta helt andra strategier för nya att gynna villkoren för levande musik", skriver Nike Markelius.
Att starta ett band är det bästa som finns. Så snart vi har bildat ett nytt band så öppnas nya dörrar mot världen, så bildas en sorts familj, människor att i bästa fall skapa en bit historia med. Att kasta sig ut i musikaliska hav tillsammans svetsar en samman stenhårt – har vi haft ett band gemensamt så har vi livstrådar in i varandra för livet.
Men det är också mycket som krävs för att hålla ihop ett band, när den första euforin lagt sig. Det är så mycket som måste stämma, med personkemi, livsfaser, respekt och personlig ork. Att hitta sitt unika sound, att vilja dra musiken åt samma håll och att gilla varandras idéer.
Det gäller också att inte vika sig inför att det tar tid att etablera något nytt på musikmarknaden. Det är ofta svårt i början för ett nytt band att få spelningar med rimligt betalt. Även för musiker som arbetat professionellt i många år.
Ett nystartat band är ett osäkert kort för arrangörerna och vet de inte säkert att det drar publik, vågar de inte satsa. Det är en av få branscher där arbetsgivare tycker att du ska komma och arbeta gratis, enbart för ditt eget höga nöjes skull.
Vem ber en rörmokare komma och lägga om rör med orden: Du kan väl komma och jobba här idag? Vi har tyvärr ingen budget; men det är väl ok att jobba för en tallrik mat och en dricka? Det ger dig erfarenhet och nya kontakter.
Jag har genom livet varit med och startat många band. Det känns fortfarande lika rafflande visionärt och genuint nyskapande varje gång, som när jag var sexton år och startade mitt första band USCH under den tidiga punktiden i Stockholm 1978.
Den senaste nya bandkonstellationen jag är med i, är som trummis i Juka Soma & the Future of Chemistry, och vi började spela tillsammans för ungefär ett halvår sen. Fyra musiker som kommer från olika håll och som strålar samman med våra själar och skapar helt ny musik. Jag bidrar med mitt sväng, mitt driv och den puls som 36 års erfarenhet, rutin och skicklighet som trummis gett, det mänskliga lugn och den musikaliska frihet som följer på många långa sittningar på pallen.
Som anställd löntagare på ett företag med rimliga och avtalsenliga villkor, ger den här långa erfarenheten de flesta arbetare löneförhöjning vartefter som åren går och du blir tyngre och tyngre på din post. Men som musiker förväntas jag i samma läge arbeta gratis.
Plötsligt ska jag spela till exempel i en källare på en restaurang – som har stor omsättning med alla mat- och bargäster en fredag- eller lördagskväll – men som behåller profiten för sig själv. De erbjuder mig inte ens reseersättning fast jag har tunga trummor och cymbaler att bära på, det enda vi erbjuds är mat till personalpris (20 %) och två flaskor öl.
Jag har gjort det flera gånger. Av kärlek till mitt trumspel, till låtarna, till människorna som jag vill musicera tillsammans med. Helt enkelt därför att allt oftare är alternativet att inte spela alls. Det är inte bra att komma alltför långt från scenerna, så vi gör det ändå. För varandras och publikens skull. Allt fler gör det, allt oftare, nu i dessa tider när kulturen får allt mindre.
Det elitistiska tänkandet vid fördelning av resurser till kulturarbetare är djupt orättvist och utgår från en grundläggande konservativ syn på stjärnstatus och befästande av hierarkier. Vi har en underhållningsflod som i många fall är både unken och förtryckande, och det är beklagligt att den här sortens tidsfördriv tilldelas större delen av de gemensamma resurserna till kultur.
Det är olyckligt att många tvingas göra så här. Det blir en dumpning av marknaden. Om det finns band som spelar gratis så får de andra, som har hårdare men rimliga krav på betalning, inte jobben. Å andra sidan måste ett nytt band visa vad de går för, skaffa sig en publik och nå ut, med förhoppningen att sen, när de etablerat sig, då kan de ställa krav. En orimlig situation.
Vi kunde hitta helt andra strategier för att gynna villkoren för levande musik. Generöst tilltagna konstnärslöner, inom alla konstformer, kunde vara av högre prioritet inom kulturdepartementen och ges mer resurser. För musiker och kompositörer är det en svår ekvation att få ihop lönearbete med hängivet musicerande.
Samhället kunde subventionera levande musik genom att till exempel göra det lättare för fler mindre och mellanstora musikföreningar runt om i landet att överleva och kunna presentera ny och spännande musik. Det skulle alla må bra av.
Nike Markelius
trummis, sångerska, kompositör, textförfattare, skribent
Nu är det dags att flytta fram positionerna i musikbranschen. I vår kommer Musikerförbundet att förhandla för att få fram bättre villkor för alla våra medlemmar. Svaren på nedanstående enkäter är viktiga för att förstå vilken utveckling du som står på scenen (musiker, artist, DJ, ljudtekniker m.m) vill se.
Passa på att ge både dig själv och musikbranschen en julklapp i år! Genom att värva en betalande medlem till Musikerförbundet får du en gratis månad på ditt medlemskap.
Workshopen ger utrymme för att dela och diskutera mer djupgående erfarenheter om turnéer och psykisk hälsa bland professionella musikkonstnärer i musikbranschen. Personliga eller mer specifika fall kommer att speglas, och psykologisk input tillhandahålls av Anne Löhr som är klinisk psykolog. Anne kommer också att ge råd om mer individuella, fallspecifika praktiska övningar och coachningsmetoder.