Efter stämbandsskadan trodde läkarna att rösten var ohjälpligt förlorad. Men Lelle Dahlberg gjorde comeback med ett helt album, som dessutom blev hans solodebut efter 44 intensiva år i branschen.

Lelle Dahlberg har skrivit hundratals låtar åt bland annat Vikingarna, Lasse Stefanz och Barbados genom åren och ligger bakom ett antal guld- och platinasäljande alster. När han slog ned på takten vid millennieskiftet hade han dessutom turnerat med olika band på heltid i decennier. Men det var inte förrän 2017 som han gav ut sin första soloskiva. Och det efter både lungtransplantation och en svår stämbandsskada som han enligt läkarna aldrig skulle hämta sig från.

Det var när han lämnat det hektiska turnélivet för en lugnare tillvaro som musiklärare som KOL-diagnosen kom. 2009 blev han sjukskriven och vägen tillbaka var lång och svår.

– Jag bytte lungor första gången 2011 och andra gången 2013, en ganska tuff resa. Jag skadade det ena stämbandet vid den sista transplantationen. Läkaren sa att jag aldrig skulle kunna sjunga igen.

Efter operationsskadan lät han som Kalle Anka och alla trodde att det skulle vara permanent. Men han konsulterade en logoped och en halsläkare som gav honom röstövningar. Han körde igång och efter cirka två års intensiv träning kunde han sjunga igen. Återkomsten skedde i form av ett helt soloalbum.

– Jag har alltid skrivit en massa musik och texter åt andra men bestämde mig för att vid 65 års ålder släppa min första cd med egna låtar och i eget namn. Det är en countryinspirerad platta som heter These Words Are True. Där jag sjunger!

Just nu är allt fokus på albumet och de spelningar Lelle gör runtom i Skåne. Men några promotiongig för att få sälja skivor är det inte tal om. Han berättar om attityden musiker och artister ofta möts av: ”’Du kan väl ta med dig gitarren och sjunga några låtar?’ – och när man vill ha betalt: ’Vadå tycker du inte det är kul att spela?’”

Han har inte jobbat gratis på länge: ”Många tycker att vi ska spela för en öl och pizza och det gör inte jag. Jag gjorde det 1971 men det tänker jag inte göra i år.”

Det är många som spelar gratis.

– Visst är det det. Framför allt unga som hoppas och önskar. Och de så kallade små som inte är etablerade – hur ska man bli etablerad om man inte får spela? Det är en ond cirkel. Spelar du inte är det ingen som känner till dig. Och ska du ha avtalsenlig ersättning är det inte många som hostar upp de pengarna. Så det är synd.  Alla som har det som yrke och åker runt och trubadurar på heltid, de har det jättetufft. Om man inte är stor, så att säga, och det är inte så många som är det idag.

På frågan om det har blivit värre svarar han absolut.

– Vi började spela på heltid 1973 och jag spelade sex dagar i veckan hela året runt. Idag det inte så många som spelar sex dagar i veckan men det ska de i och för sig vara jävligt glada för, för det är jobbigt. Det är många ställen som inte finns i dag: Folkparker. Alla krogar som körde dans mitt i veckan. Jag tycker det har blivit svårare att försörja sig som heltidsmusiker. Jag slutade 1999 för då kände jag dels att spelningarna började avta, ställen slog igen. Och jag kände att gamla gubbar ska inte vara ute och spela, hahaha. Men nu är jag 65 och är ute och spelar så mycket jag vill, orkar, får och kan. Min uppfattning har ändrats lite.

Lelle gick med i Musikerförbundet 1973, i samma veva som han började spela på heltid. ”Det var en självklarhet på den tiden och det borde det vara fortfarande!”

Finns det något du fått särskilt bra hjälp med av förbundet eller något i medlemskapet du har extra stor nytta av?

– Passertillstånd vid turnéer till Norge och alla rabatter på hotell, diesel, telefon och så vidare. Jag nyttjade även AMA:s faktureringsservice på tiden då jag turnerade på riktigt.

Gagerna är som sagt en tung fråga när det gäller musikers villkor. Lelle tycker även att arbetsmiljön är viktig och att upphovspersonerna behöver få bättre betalt.

– Det jag tycker är viktigt är att man som textförfattare och kompositör har skälig ersättning och det har man inte idag. Ersättningen vi får från Spotify varje år är löjlig, hundra tusen spelningar ger pengar till en kopp kaffe.

Foto: Kjell-Åke Ingerheim.