Musikerförbundet vill påskynda en rättvisare fördelning av upphovsrättspengarna. De ska rinna ner till den musik som används – det vill säga till den eller de som äger rättigheterna. Det är grundtanken i upphovsrättslagen, skriver Tommy Kaså.

Generellt är Musikerförbundets uppfattning att syftet med upphovsrätten är att stimulera konstnärligt skapande genom att ge den som skapat något rätten att kunna bestämma över och tillgodogöra sig det ekonomiska resultatet av sitt skapande. Ett grundläggande drag är alltså att fördelning ska ske utifrån den faktiska användningen. Med dagens digitala teknik är det både ekonomiskt försvarligt och praktiskt möjligt med individuell fördelning.

Att pengar flyttas från rättighetshavarna för att de inte kommer över vissa ”trösklar” som skapats i interna regelverk går inte längre att försvara. Att fördela pengar utifrån nycklar och analogier istället för att identifiera rättighetshavarna till pengarna går inte heller längre att motivera ekonomiskt. Dessa fördelningsmetoder skapades för att tillfälligt lösa fördelningsproblem när det inte fanns fullt utvecklad teknik för exakt musikrapportering.

Tänk dig spaanläggningar som ett musiklicensområde, där sällskap som Stim skrivit in i sina licensavtal att de inte tar emot musikrapportering utan istället använder ett analogiunderlag (en fördelningsnyckel). Med analogi menas likhet, motsvarighet. Om vi till exempel tar musikrapporteringen från Sveriges Radio P3 och lägger den på licenspengarna från spaverksamheten, kommer dessa pengar att fördelas på de som spelats i P3. Analogibegreppet blir missvisande: rapporteringslistan motsvarar ju inte den musik som spelas på ett spa. Pengar kommer att gå till fel rättighetshavare, till personer som inte äger rättigheterna till dem.

Ofta skapas här en omvänd Robin Hoodeffekt eftersom omräkningsmodellen nästan alltid följt hitlistemusiken. Det blir som att ta från de fattigare och ge till de rikare. Det är en princip som vi rättighetshavare självklart inte vill att sällskapen ska tillämpa. I en alltmer diversifierad musikvärld har den dessutom tappat sin giltighet.

Man kan också säga att analogier ibland får effekten att ett stort antal inom indiemusiken ekonomiskt stödjer ett mindre antal inom hitlistemusiken. Här kan man dra en parallell till streamingtjänsterna. Även om en prenumerant på Spotify bara lyssnar på jazzmusik, kommer större delen av dennes månadsavgift att gå till hitlistemusiken. Det har en undersökning av finska musikerförbundet visat.

Tack vare teknikutvecklingen kan vi nu återgå till upphovsrättslagens grundtanke. Det spelar ingen roll om du drar in 300 kronor eller 300 000. Liten eller stor, smal genre eller hitlistemusik, superstar eller kommande stjärna – rätt pengar ska gå till rätt person, det vill säga den som äger rättigheten. Förbundet vill gå i bräschen för den återgången. Det kan vara den enskilt största åtgärden för att fler i praktiken ska kunna leva på sin musik.

Det finns ytterligare ett känt problem med bristande precision, som fått aktualitet i och med det så kallade DSM-direktivet, ett europeiskt direktivförslag som syftar till att harmonisera och modernisera upphovsrätten på den digitala arenan inom EU. Här ingår den omstridda artikel 13. Motståndarna säger bland annat att den kan leda till att det så kallade memet kommer att dö upphovsrättsdöden. Artikeln går bland annat ut på att online-plattformar som lagrar och ger tillgång till stora mängder verk och andra alster som laddats upp av deras användare (exempelvis Youtube, Twitter och Facebook), ska ansvara för att ta bort det innehållet om det bryter mot upphovsrätten.

Problemet är att musikbranschen består av många organisationer med många olika databaser med många olika uppgifter; i gamla datorer, i nya datorer och med motsvarande mjuk- och hårdvara. Datorerna har inte bara svårt att prata med varandra, de innehåller också motsägande information. Dels blir det ofta fel i de utväxlingar som sällskapen på nationsnivå gör med varandra flera gånger per år, dels blir det svårt för de som tillhandahåller musik att få tag på korrekt information, som är en förutsättning för att rätt pengar går till rätt person.

Angående artikel 13 påpekade artisten Imogen Heap nyligen i en intervju i Musikindustrin att den behövs för oss artister och musikskapare, men om den ska fungera i praktiken måste vi först ha en global databas på banan. Vi vet som sagt att utväxlingen av information mellan sällskapen, som ligger till grund för ersättningar, är dysfunktionell.

Hur Youtube, Twitter och Facebook ska identifiera och ta bort upphovsrättsskyddat material verkar ingen ha gått till botten med. Om musikbranschen bara riktar in sig på en så stor insamling som möjligt men inte ser över hela penningströmmen så att den rinner ut i korrekta betalningar, kommer black box royalties att öka ytterligare. Mer pengar till fel rättighetshavare.

Styrelserna i upphovsrättssällskapen måste sätta fokus på en så exakt fördelning som möjligt, utifrån grundtanken i upphovsrättslagen. I tider av ny teknik, som blockchain, med transparens och exakthet kommer den digitala teknologin att tvinga sällskapen till bättre genomlysning av utbetalningarna.

Å andra sidan kanske vi nu går in i ett skede där de traditionella upphovsrättssällskapen försvinner på sikt. Betydelsen av mellanhänder mellan artisten och lyssnaren, som aggregatörer och insamlande sällskap, minskar alltmer i betydelse.

Nyligen gick Spotify ut med att de som äger rättigheterna till musiken snart kommer att kunna ladda upp sina låtar gratis, direkt via Spotify for Artists. Experten Daniel Johansson kommenterade i en artikel i Musikindustrin att vi förmodligen är på väg mot ”en situation med ökad direktlicensiering, direktdistribution och direktfördelning även på de övriga tjänsterna”. Han menar att branschen ska röra sig mot det scenariot om teknikutvecklingen gör det möjligt. Jag håller med.

Jag hör ofta kollegor som uttrycker att det inte finns några pengar i streamingbranschen. Så här säger Bjorn Niclas, medgrundare till organisationen Choon, angående detta vanliga missförstånd:

”Den ökande streamingen har varit mycket ofördelaktig för artister men det finns en missuppfattning att det inte finns tillräckligt med pengar som genereras. Sanningen är att det genereras massor av pengar – de rinner bara inte ner till musikkonstnärerna eftersom pengarna kanaliseras genom olika mellanhänder, såsom skivbolag, musikförlag och upphovsrättssällskap.”

Digitalisering är effektivisering. De som förstått det har skaffat sig försprång och i vissa fall blivit så effektiva att de befintliga organisationerna fått allt svårare att hänga med. Affärsidén idag i den digitala musikekonomin är att bygga tjänster med data. Och ju mer data och ju bättre metoder du har för att bearbeta datan, desto bättre blir tjänsterna.

Monopolställningen som rått i Sverige, och relativt passiva rättighetshavare, har kanske lett till att sällskapen inte haft tillräckligt fokus på digital teknik och rättvisa utbetalningar. Jag är övertygad om att om till exempel Volvo haft samma förhållningssätt till teknik som upphovsrättssällskapen hade företaget inte funnits idag.

Det svenska företaget Kobalt har med modern digital teknik närmast skapat en ny industristandard på förlagssidan. Nu utmanar vi de svenska upphovsrättssällskapen att på motsvarande sätt ta initiativet till att dels avskaffa trösklar och analogier, dels starta ett samarbete kring en fungerande global databas med en aldrig tidigare skådad precision, som återigen utgår från grundtanken i upphovsrättslagen. Vilken chans för våra svenska befintliga sällskap att bli de goda exemplen ute i Europa.

Tommy Kaså
vice ordförande i Musikerförbundet