Debatt. Egennyttan eller rättighetshavaren i centrum? Tommy Kaså om upphovsrättssällskapens behov av att anpassa sig till den digitala eran.

Tänk dig att du sitter på ditt vackra kontor. När solen faller in njuter du av hur färgsättningen matchar skrivbordet. Du har hög lön, sitter i ledningen och har ett stort nätverk med förgreningar in i politiken. Du har jobbat många år inom telekom och är verkligen expert på kopparkabel. Du mår bra. Så här vill du ha det.

Men allt oftare blir du påmind om något nytt – fiberkabel. Hur kommer du att agera de närmaste åren? Kommer du att välkomna nya stora förändringar som kan förändra din position och ställning eller kommer du att använda ditt inflytande för att försöka bibehålla nuvarande ordning?

Vi människor är väldigt lika som evolutionära varelser och denna historia om hur befintliga ledningar och styrelser reagerar på ny teknik som hotar deras befintliga affärsmodeller får vi uppleva gång på gång. (När organisationer nämns vid namn handlar det om deras styrelser, aldrig personalen).

Ny teknik med ekonomiska konsekvenser

Förutom förlorad monopolstatus har den digitala eran skapat ekonomiska konsekvenser för befintliga upphovsrättssällskap. Även för musikförläggare och skivbolag. Den snabba prisnedgången på datainsamling och lagringsteknik har gjort det både billigare och enklare att samla in och lagra enorma mängder musikdata som behövs för att beräkna royaltyutbetalningar.

”Det finns nu bättre, snabbare, enklare, billigare, effektivare och lättare metoder för bearbetning av licenser”, skriver ekonomen och författaren Dr. Ivan L. Pitt i boken Direct Licensing and the Music Industry: How Technology, Innovation and Competition Reshaped Copyright Licensing (2015). Där framgår att skillnaden är så stor att det ger både mindre licenskostnad för musikanvändare och mer ersättningar till rättighetshavare (om pengarna hamnar i rätt fickor).

Upphovsrättssällskapen på en konkurrensutsatt marknad

Branschen möter nu en förändrad konkurrensutsatt marknad som drivs av modern teknik. Utvecklingen skapar ironi när till exempel styrelsen i Stim försvarar orättvisa utbetalningsmodeller och skeva licenssystem med att det annars skulle bli för dyrt. Här visar de med all önskvärd tydlighet att de vill behålla gamla system. Det är så de motiverar att de i praktiken gör överflyttningar av ersättningar från de som äger rättigheterna till dem till rättighetshavare som inte gör det.

Men Stims hela existens bygger på upphovsrättslagen, som säger att alla har rätt till sin ersättning när musikrättigheterna spelas.

Den 16 oktober i år kunde över en tiondel av medlemmarna i Stim driva igenom en oberoende extern granskning av sin förening. Stimstyrelsen försökte förhindra denna granskning redan den 10 januari genom att hävda att det skulle bli för dyrt. Kostnaden för den externa advokatbyrå som styrelsen anlitade för att försöka underkänna granskningsbegäran vägrade man redogöra för. (Det demokratiska övertrampet att försöka förhindra ett minoritetsskydd i svensk lag är en historia för sig. Dessutom försökte Stimstyrelsen redan 2014 att förhindra medlemmar att ta kontakt med varandra genom att vägra lämna ut medlemsförteckningen, vilket bryter mot svensk lag).

Stimstyrelsen anser alltså att ökad demokrati genom en oberoende extern granskning blir för dyrt. Även att genomföra rättvisare utbetalningar blir för dyrt. Man talar aldrig om att det kan vara för dyra löner, förmåner, externa advokatbyråer etc. Den tystnaden talar sitt tydliga språk.

I artikeln ”Why Everyone But The Artist and The Music Fan is Doomed” på TuneCoreBlog (2011) menar J Price att det finns många artister/kompositörer som inte förstår hur mycket pengar som sällskapen är skyldiga dem och vart pengarna har tagit vägen. Med tanke på att Stimstyrelsen inte visar fördelningsprocesserna i sin helhet med dess ekonomiska konsekvenser, kan vi dra slutsatsen att det är samma förhållanden inom Stim.

Status quo och självbevarelsedrift i fokus

”Den naive kan tro att musik handlar om ’konst’ och inte om pengar, men det handlar alltid om pengar och om vem som får kontrollera och fördela bytet av upphovsrättsskyddad musik”, skriver Pitt (min översättning). Enligt honom kämpar nu upphovsrättssällskapen ”för att rättfärdiga sin existens i en digital värld som alltmer exponerar deras ineffektivitet, interna byråkratiproblem och oförklarligheter i royaltyutbetalningar”. Om inte dessa styrelser vidtar stora och snabba förändringar kommer nya organisationer, som helt saknar detta arvegods, att utmanövrera de befintliga sällskapen. Det handlar om Stims och andras överlevnad.

Pitt menar att status quo och självbevarelsedrift ofta hamnar i fokus när ny teknik introduceras i branschen, och ledningar ”glömmer ofta sitt ursprungliga syfte att serva rättighetshavare. Ofta är sällskapen resistenta mot industriell innovation när sådana innovationer hotar befintliga affärsmodeller, ekonomiska intressen, löner och pensionsförmåner för högsta ledningen, andra inskaffade intressen eller gällande royaltyinkomster från några få inflytelserika och redan framgångsrika kompositörer.”

Vems intressen företräder ledningarna?

I Sverige sitter inte sällan dessa ledningspersoner i ytterligare organisationer som exempelvis säger sig representera hela musik- och/eller kulturkollektivet. Men vem representerar de då? Står egennyttan eller rättighetshavaren i centrum när remissvar lämnas in inför kommande lagändringar etc.? Uttalanden från en organisation kan vara en annan organisations agenda. Även information till medlemmarna, som styrelser låtit skriva i nyhetsbrev, på hemsidan osv. kan vara vinklade med egennyttan i fokus.

Detta fenomen är inget nytt och passar in under forskarbegreppet Principal Agent Problem (sök på nätet). Är det så i musik-Sverige idag att en alldeles för liten grupp personer sitter på musikmakten, vars egna plånböcker aldrig drabbas av de beslut de själva fattar? Det kanske rentav är en enda ”klamydiahärva”, som en person uttryckte det i polisförhöret i samband med det aktuella mutåtalet gällande bl.a. personer från Stims styrelse.

Pitt konstaterar att ”det kan betraktas som en form av korruption med de skadliga konsekvenser som följer, när ledningar blir egennyttiga i sin status quo-strävan istället för att genomföra ny teknik, nya idéer, nya innovationer…”.

På ett annat ställe beskriver han misslyckandet med följande ord: ”Den krassa verkligheten inom musikindustrin är att ledningar, vana vid den gamla marknadsföringen, gammal teknologi, gammal distribution och gamla licensmetoder, står nu inför svåra val när det gäller deras levebröd, eftersom de förlorar kontrollen över teknik, innovation och konkurrens. Deras misslyckanden att anpassa sig till den föränderliga tekniska miljön har inneburit att entreprenörer med mer ungdomliga instinkter kommer att ersätta dem.”

Nåväl, Charles Darwin konstaterade: ”Det är inte de starkaste, snabbaste eller smartaste som överlever. Det är de som är mest benägna att förändra sig.”

Ut med det gamla

Om inget händer från sällskapens håll de närmaste åren som kan härledas till den nya tekniken; påtagligt ökad generell transparens och utbetalningar med specifikationer på mikrovalutanivå, ska du fråga dig om du har råd att stanna i det sällskapet.

Tänk så många fler musikskapare som kommer att kunna leva på sin musik när systemen blir transparenta och rättvisa. På vägen dit måste vi anstränga oss och hjälpas åt. Fler måste bli delaktiga. Ut med det gamla, in med det nya.

Tommy Kaså
upphovsrättsexpert och vice ordförande i Musikerförbundet