Tommy Kaså ger dig sin syn på hur DIY-kollektivet ska hantera upphovsrätten och hur man förhåller sig till musikindustrin när man vill göra allt på egna villkor.

Visst klingar det tilltalande för oss som gillar alla former av eget musikskapande: att skapa sina framgångar helt på egna villkor. Inom alla musikskapare finns nog en djupare känsla av konstnärlighet som förr eller senare ger upphov till friktion mot industrin. Musikbolag skiljer sig inte från andra affärsdrivande företag vad gäller lönsamhetskrav, oavsett om det är musik eller tandkräm man säljer. Business as usual. Men gruppen som helt väljer bort de stora multinationella musikbolagen växer sig allt större.

Det är den ökande skaran av DIY-artister (Do It Yourself), som på egna villkor och med den digitala teknikens hjälp gör skapandet till sitt levebröd. Rörelsen har blivit så pass stor att världens första konferens för DIY-musiker kunde hållas för utsålda hus i usa förra året. Kanske är det den bortgångne Prince och andra storstjärnors reaktioner på musikbolagens oskäliga villkor som gjort att man kommit längre där vad gäller att skapa musikframgång på egna villkor.

Det var med lagom jetlaggade men förväntansfulla steg jag äntrade ett fullbokat Congress Plaza Hotel i hjärtat av Chicago en ganska kall höstmorgon i oktober, trots att solen sken över Lake Michigan.

I hissen till kongressalen drog jag mig till minnes en svensk DIY. Han äger alla sina rättigheter själv och jämförde sina siffror med en kollega och villkoren i dennes gamla skivavtal. Samma antal streams genererade fjorton gånger så mycket pengar. När min DIY-kompis tjänat 14 000 kronor har hans kollega fått motsvarande 1 000 kronor från sitt skivbolag. Att äga sina egna rättigheter till 100 procent har betydelse om man ska leva som en DIY. Ett återkommande tema under konferensen var just detta: du måste ständigt utveckla dina kunskaper om musikbranschen, inte minst inom upphovsrätt.

Nya tider kräver bättre koll på ersättningarna

Budskapet var tydligt: du kan inte ta för givet att alla dina ersättningar hamnar hos dig. Få saker fungerar av sig själva. Du måste själv vara aktiv. Om du inte har koll på vilka av dina ekonomiska rättigheter som faller ut när du till exempel lägger upp din musik på Spotify har du heller ingen koll på om det finns pengar där ute som är dina. De ersättningar som härrör från dina musikrättigheter ska självfallet hamna i dina fickor. Du har lika mycket rätt till dina pengar som vilken världsstjärna som helst, oavsett summorna. Det spelar ingen roll om du drar in 300 kronor eller 700 000. Liten eller stor, smal genre eller hitlistemusik, superstar eller kommande stjärna – rätt pengar ska gå till rätt person.

Global musikutgivning

Innan den digitala eran startade man utgivningen av musiken i sitt hemland. Och ofta stannade det där, särskilt om man inte nådde framgång på hemmaplan. När du idag lägger ut din musik via en digital distributör (till exempel cd Baby, Tunecore, Record Union och Phonofile) blir din musik snabbt tillgänglig världen över. Personligen förvånas jag över hur streaminganvändare i perifera länder överhuvudtaget hittar till min musik. I den detaljerade informationen från distributören redovisas förutom lyssnarnas ålder och kön även vilket land de bor i. (Men jag saknar fortfarande utbetalningarna från Stim).

Dagens globala utgivning innebär naturligtvis många fler källor till inkomst. Fler intäktsströmmar med mindre delintäkter. Det är ett nytt landskap. Men de traditionella upphovssystemen bygger fortfarande till stora delar på den gamla utgivningsmodellen. Jag läste nyligen att en enda hitlåt kan generera cirka tre miljoner olika intäktsströmmar. Data är verkligen grunden för den moderna digitala musikbranschen. Och datamängden fortsätter att öka. Är det verkligen någon idé att bry sig?

Streamingtjänsterna innebär att din musik är ett klick bort från en lyssnare, ett fan, var som helst i världen. Tillgången till en jättepublik är en verklighet. Vidta de åtgärder som behövs för att se till att din musik är ansluten till varje tillgänglig inkomstkälla. Det spelar ingen roll om din musik genererar småsummor eller storpengar därute för tillfället. Dina pengar är dina pengar. Din upphovsrätt är din egendom, din personliga livränta som drar in pengar under resten av ditt liv. Se till att de ekonomiska kranarna är öppna och riktade mot dig.

Singer-songwritern Perrin Lamb hade haft sitt DIY-album ute i över ett år när han från ingenstans fick en av sina låtar placerad på en ”official Spotify playlist”. Låten har nu mer än tio miljoner plays och det har naturligtvis drivit upp streamingen av hela hans låtkatalog.

Röster därute säger att musiken blivit mindre av en färskvara i takt med att playlists ökat i betydelse. Traditionell radiopromotion har därmed fått se sitt värde minska. Även hitlistemusik verkar ha fått ett utökat bäst före-datum och backkataloger har ökat i värde.

Ditt musikverk – förlagsbranschens nav

Av de tre upphovsrätter hela branschen kretsar kring – inspelning, utövande konstnär och musikverk – återkom DIY-konferensen gång på gång till upphovsrätten kring musikverk.

Nuvarande lagstiftning, om den ekonomiska rätten till ditt verk, har sitt ursprung i tidigt 1900-tal och bygger på en musikvärld som inte längre finns. Eftersom din komposition förekommer i många olika sammanhang – försäljning, scenuppträdanden och reproduktioner – är den dessutom uppdelad på flera rättigheter: framförande och mekaniska rättigheter. (Mekaniska handlar om rätten att spela in, tillverka och distribuera upphovsrättsskyddad musik på såväl fysiska som digitala medier. Den upphovsrätten uppstod i och med den så kallade pianorullen.)

Inte nog med det: hela musikförlagsbranschen bygger sin verksamhet kring musikverket. Du ser, per default är penningkranarna riktade åt alla möjliga håll. Dina ersättningar ska givetvis vara riktade mot dig.

Förlagsbranschens traditionella avtal är inget för en DIY

På konferensen konstaterades det att musikförlagsbranschen är den kanske minst förstådda och viktigaste aspekten för att kunna rikta sina ersättningar mot sig själv. Om du till exempel har Spotify-strömmar i USA men inte är registrerad som förläggare, får du bara 50 % av dina framföranderättigheter. Där finns nämligen en reglering om att alltid splitta framföranderättigheter 50-50 mellan låtskrivare och förlag.

Vad gäller mekaniska rättigheter i USA kan endast förlag, inte låtskrivare, registrera sig hos de mekaniska sällskapen (till skillnad från Sverige finns det flera konkurrerande sällskap på upphovsrättsområdet, men det kommer att bli verklighet även hos oss). Dessutom har de, också till skillnad från i Sverige, vattentäta skott mellan sällskapen som handhar framförande- respektive mekaniska rättigheter.

Du behöver alltså hitta ett sätt att även få ut förlagsdelen av dina framföranderättigheter och 100 % av dina mekaniska rättigheter. Det är fortfarande dina pengar. Eller rättare sagt, du behöver en service som garanterar att du får ut alla ersättningar som genereras globalt på dina rättigheter och självklart med minsta dröjsmål. Ett administrativt förlagsavtal, ett publishing admin, är den service som är en del av den lösningen.

Ett traditionellt avtal med en musikförläggare innebär att äganderätten och kontrollen över dina kompositioner flyttas från dig till förläggaren. Du förfogar inte längre över dina låtar, även om du får en viss del av intäkterna som förlaget drar in.

En förlagsadministratör däremot äger inte dina kompositioner utan samlar in dina ersättningar i utbyte mot provision på inkasseringen. Det traditionella förlaget är också mer inriktat på att pitcha/placera dina kompositioner. Men eftersom det är du som ska ge ut din egen musik blir den tjänsten tämligen ointressant. Exempel på nya växande bolag som tillhandahåller denna typ av publishing admin-tjänst är Kobalt, Songtrust och cd Baby. De bygger, förutom med ny teknik, trovärdighet genom hög transparens.

Insamling och precision i utbetalning

Enligt upphovsrättslagen i Sverige har du rätt till ersättning när din musik spelas. De ersättningar som kommer ur dina musikverk är dina. Oavsett storlek. Så om du hör någon representant från upphovsrättsindustrin försvara att du inte fått ut dina ersättningar genom att hävda att det blir för dyrt för sällskapet, är det bara en ursäkt för att man inte hängt med i den tekniska utvecklingen.

Personligen har jag hört det åtskilliga gånger; uttryck av typen att det inte får kosta 500 kronor att inkassera 100. Man beskriver egentligen bara organisationens bristande förmåga och/eller vilja att utbetala på ett rättvist sätt. Kostnader måste naturligtvis ses ur ett demokratiskt perspektiv, inte minst i en organisation som exempelvis Stim, som i praktiken fortfarande innehar en monopolställning.

Upphovsrättsorganisationer basunerar ut att de satt nytt rekord i insamling. Jag har hittills aldrig sett samma organisationer redovisa precisionen i utbetalningarna av dessa insamlingar. Har den också ökat? Eller rentav minskat? I dessa tider när musikbranschens datamängder ökat explosionsartat skulle det vara intressant med en sådan redovisning. Det skulle skapa trovärdighet om sällskapen på ett öppet och tillförlitligt sätt kontinuerligt redovisade precisionen i utbetalningarna.

Sällskapen har för högt anseende hos de flesta rättighetshavare. Trovärdighet förtjänas genom att helt öppet visa sina medlemmar fördelningen, dess konsekvenser och andra viktiga penningströmmar i systemet. Det handlar om att visa att man gör rätt för sig för att vinna förtroende. Vi måste fråga oss varför det finns en ovilja att ge oss rättighetshavare denna helhetsbild.

Den traditionella upphovsrättsindustrin hanterar utmaningar långsamt

Upphovsrättsindustrin utväxlar fortfarande information och ersättningar genom så kallade bilaterala avtal. De olika organisationerna arbetar på mycket olika nivåer vad gäller ny teknik, med datasystem som sällan är kompatibla. Detta påverkar precisionen i utbetalningarna.

Ett annat problem är att själva datainformationen hos enskilda organisationer ofta innehåller felaktigheter och oklarheter. Hittills har industrin av olika skäl varit oerhört långsam på att hantera alla dessa utmaningar.

Internt inom varje enskild organisation hålls precisionen nere av det faktum att många sällskap inte ens identifierar alla rättighetshavarna till de spelade verken. Då används istället ofta olika ”schablonnycklar”, ibland med bra resultat, ibland helt utan träffsäkerhet.

Något som kanske ökat på senare tid är så kallade utbetalningströsklar. Istället för att identifiera rättighetshavare och ackumulera dennes ersättningar sker kontinuerligt överflyttningar av ersättningar inte sällan från de mindre rättighetshavarna till de större. Här har alltså det grundläggande syftet med upphovsrätten – när din musik används har du rätt till ersättning – slagits ut och i praktiken blivit till sin egen motsats.

Ett exempel på ett sådant system är att låta biobiljetter vara en utbetalningströskel för filmmusikkompositörer: hela biljettintäkten för ett år har fördelats på de filmer som har mer än 20 000 kronor i biljettintäkt per kvartal. Hamnar du då under den tröskeln går du miste om hela din ersättning som istället överflyttas till de som redan fått.

Ponera att insamlingen ökar medan precisionen i utbetalningen minskar. Utan kunskap och insyn kan du inte kontrollera om du fått dina pengar eller inte.

Om det bland rättighetshavarna hade funnits en större medvetenhet och vilja att följa med i utvecklingen, hade gemensamma påtryckningar kunnat påskynda en rättvisare process. Man kan väl säga så här: hade en öppen och hög precision funnits hos sällskapen, hade underlagen minskat för alla de nya tjänster och bolag som uppstår i denna snabbt föränderliga tid.

EU och lagstiftningen

Upphovsrätten blir alltmer komplicerad och kunskapsklyftan mellan styrelser och rättighetshavare växer snabbt. Utan informerade medlemmar ingen demokrati. Det vet alla med erfarenhet av föreningsarbete. Det mest beklämmande är när styrelser medvetet använder detta kunskapsglapp för att skapa majoritet kring sina egna beslut.

Under många år har EU försökt få sällskapen att på frivillig väg öka insynen, demokratin och precisionen i utbetalningarna till rättighetshavarna, men utan framgång. Till sist kom ett direktiv som implementerades i en ny lag den 1 januari 2017, ”kollektiv förvaltning av upphovsrätt”. Det är för tidigt att säga om denna lag ökar möjligheterna för den enskilde rättighetshavaren att få ut sina ersättningar.

Utredarna som gjorde förslaget till den nya lagen nämnde två saker i sitt betänkande som man kan fundera lite extra över. Dels att Upphovsrättssverige är unikt i ett nationellt perspektiv, eftersom det saknas inslag av offentlig kontroll. Det räcker inte med de tio budorden för att kunna navigera demokratiskt i den alltmer komplicerade upphovsrätten. Återstår årsstämman. Vad händer om medlemmarna när de kommer dit inte fått ta del av all den information som behövs för att kunna fatta beslut och utläsa dess konsekvenser?

Utredarna nämnde också begreppet ”principal agent-problem”, som bland annat beskriver när styrelser fått andra intressen än sina ägares/medlemmars. Det är ett vanligt förekommande demokratiskt problem, välkänt inom näringslivet men närmast okänt bland rättig-hetshavare. Alla intäkter i sällskapet är adresserade ersättningar som medlemmarna är beroende av och därför förväntar sig en effektiv och rättvis utbetalning. Men styrelsen kanske hellre väljer handgjorda kontorsmöbler och större fastighet som ligger mer centralt istället för att satsa på ny nödvändig teknik. Vems intresse vinner då? Har medlemmarna kunskap och makt att kunna påverka inriktningen? Det kan naturligtvis uppstå betydligt mer invecklade intressekonflikter, ofta när riktigt stora summor är i omlopp.

Utredarna identifierar svagheter i de svenska systemen och kom ihåg: upphovsrättsindustrin har själva skapat benämningar som ”funny money” och ”black box-money” …

Ny teknik på väg

Som kollektiv drar rättighetshavarna in enorma summor. Men upphovsrätten är individuell. Varje insamlad krona från sällskapen tillhör alltid en specifik rättighetshavare. Då måste utbetalningarna fungera med precision, annars hamnar stora pengar i fel fickor. (Här lämnar vi den så kallade avtalslicensen därhän.)

Åtskilliga internationella artiklar har det senaste året skrivits om just detta med bristande insyn och transparens, att ledningar står i vägen för det ljusinsläpp som behövs för att rättighetshavarna ska kunna upptäcka brister. Kanske kommer tekniken framöver att tvinga fram bättre transparens.

Den nya tekniken lever sitt eget liv och kanske är den på väg att hinna ikapp upphovsrättsindustrin. I ett sammanhang prövas nu teknik som innebär att du som DIY ska kunna placera din musik på till exempel Spotify och varje stream registreras i realtid framför dina ögon, samtidigt som mikrovaluta överförs direkt till ditt bankkonto.

Det finns fler exempel som visar skiftet från våra nuvarande föråldrade musikbranschmodeller till ett utforskande av nya tekniska lösningar för att förnya och skapa ett mer rättvist musikekosystem och som mera knyter an till ursprungstanken i upphovsrätten. Ett system som kan säkerställa att alla inblandade betalas fullt ut.

Framtiden verkar ljus. Men vilken riktning detta tar, beror mycket på oss rättighetshavare. Tänk till! Gör din röst hörd! Det gäller din plånbok.

Jag säger som Tage Danielsson: ”Utan tvivel är man inte klok.”

Om artikelförfattaren

Tommy Kaså är vice ordförande i Musikerförbundet. Sedan 80-talet är han aktiv inom upphovsrätt och verkar idag som DIY i flera smalare instrumentala genrer. Han har ett tiotal DIY-album spridda globalt i den digitala musikvärlden.

Han är före detta elev och även lärare på Musikhögskolan i Göteborg. Där studerade han bland annat gitarr, tvärflöjt och upper structure-teori.

Då och då medverkar i media. Som exempel kan nämnas Musikministeriet SVT, Ingemarsson i P1, Kaliber och Kulturnytt P1.

Det andra stora intresset förutom upphovsrätt är vad musik gör med oss. Vad händer egentligen i våra hjärnor och kroppar när vi lyssnar på eller utövar musik? I över tio års tid har Tommy följt denna forskning.

Han har vidare en fil. kand. i musik och historia och har dessutom varit styrelseledamot i ett antal organisationer och bolag inom svensk musikbransch, såsom SAMI och Export Music Sweden.

För övrigt säger han sig vara helt musikberoende av det nordiska vemodet.

Text och foto: Tommy Kaså