Musikens positiva biverkningar
När Ingmar Bergman pratade i Sommar i P1 2004 uppehöll han sig en hel del kring sin starka relation till musik och avslutade programmet med att be lyssnarna svara på frågan ”Var kommer musiken ifrån?”. Det får vi kanske aldrig svar på, annat än väl så seriösa spekulationer. Hade han däremot frågat hur musik kan ha så oerhört stark påverkan på oss människor, hade svaret inte låtit vänta på sig. Året efter kunde två musikforskare i Kanada till slut visa att delar av hjärnan (nucleus accumbens) som förknippas med vårt självbelöningssystem, aktiveras när vi lyssnar på musik som vi tycker om. Detta kan mycket väl vara ett ”sex, drugs and rock’n’roll”-centrum i hjärnan, som en av forskarna faktiskt uttryckte det.
Men hur kan musik aktivera de delar av hjärnan som annars förknippas med vårt självbelöningssystem? När en levande varelse beter sig på ett sätt som gynnar artens fortlevnad får den en kemisk glädjekick i hjärnan. Ett system som ökar möjligheterna till överlevnad. Fundamentalt är förstås att äta och att föröka sig, vilket ger belöning med olika må-bra-substanser. Och även i många andra sammanhang, inte minst sociala, får vi våra belöningar. Även droger går denna väg i hjärnan. Men var kommer då musiken in? Musik har inte den klara överlevnadsvinst som förknippas med mat eller sex, inte heller visar den beroendeframkallande egenskaper som förknippas med missbruk av droger.
Ändå spenderar den genomsnittliga personen en ansenlig mängd tid att lyssna på musik, och betraktar den som en av livets mest njutbara aktiviteter.
Sedan magnetkameran i slutet av 80-talet och andra tekniker för hjärnavbildning sett dagens ljus, har neuroforskningen gått framåt med stormsteg. Teknikerna har gjort att forskarna nu kan mäta aktivitet i hjärnan och undersöka fenomen som tidigare varit i stort sett omöjliga. Det är fascinerande att man nu kan studera högre mänskliga funktioner som till exempel kreativitet. Det är inte bara inom neuroforskning som musikstudiet tagit fart, även inom andra discipliner som psykologi och musikvetenskap kommer forskningsrapporter i allt tätare ström. Och det börjar hända saker även i Sverige.
Nu är det inte bara självbelöningssystemet som dras igång av musik. Musik startar skeenden i hjärnan som i sin tur sätter igång förändringar i hela kroppen. Nästan alla hjärnans regioner aktiveras. Detta inkluderar vägar både i hjärnans högre kognitiva center; i storhjärnan samt i lägre mer primitiva center. Musik medför aktivitet i den del av hjärnan som sammankopplas med det autonoma nervsystemet och som kan framkalla fysiska reaktioner, såsom svettningar, sexuell upphetsning och ”kårar längs med ryggraden”. Musik kan också ändra bland annat hjärtpuls, andning, blodtryck, hjärnvågor, nivåer av signalsubstanser som dopamin, adrenalin, noradrenalin och serotonin.
Oavsett om du är medveten om det eller inte, försöker din hjärna ständigt att räkna ut vad nästa musikaliska skeende kommer att bli, när du lyssnar på musik. Lyssnar du på musik med samma tonspråk som du växt upp med, vet du vilka de fortsatta möjligheterna är. Din hjärna har sammanställt en statistisk karta över de mest sannolika och minst troliga fortsatta skeendena. Om musiken fortsätter att pricka de mest sannolika skeendena, blir du snart uttråkad. Och om det alltid är de minst sannolika, kan du bli irriterad. Detta varierar förstås från individ till individ. En del vill ha fler förutsägbara händelser, andra färre. En del av oss föredrar trygghet framför överraskningar och vice versa. Poängen är att när just du hittat den musik som har den rätta balansen för just dig, får du ökad hjärnaktivitet och går igång på den musiken. Det här påverkar också vanligtvis på vilket sätt vi utvecklar vår musiksmak.
Vi tenderar att tycka om musik som skapar balans mellan det vi känner igen och det som är nytt, balans mellan det enkla och det komplexa och generellt det som liknar det vi tyckt om tidigare (men inte för likt), helt enkelt därför att detta aktiverar större delar av hjärnan.
Det finns ingen speciell genre som har större påverkan än någon annan, ingen unik musikstil som engagerar hjärnregioner på ett mer sofistikerat sätt än andra. Musikupplevelsen är individuell och bygger på dina preferenser, (det du personligen föredrar), som du faktiskt började bygga upp redan på fosterstadiet. Ju större (positiv) hjärnaktivitet musiken skapar, desto större påverkan har musiken på dig och ju mer tycker du om den. Om du lyssnar på musik som inte sätter igång någon aktivitet i hjärnan alls, kommer du att vara tämligen likgiltig inför den. Men musik kan även skapa obehag. Om du hör musik som du tycker riktigt illa om, kan den ge aktivitet i helt andra delar av hjärnan, till exempel den delen som ger dig ”kamp- och flyktreaktion”. Du kan bli upprörd och kanske börja svettas och bli riktigt arg. Musik har använts som tortyr. Ett exempel är när USA invaderade Panama 1989. Man visste snart vart landets ledare tagit sin tillflykt. Efter att i flera dagar, dygnet runt, bombarderat det området med tung rock på mycket stark volym, kapitulerade slutligen ledaren Manuel Noriega. Bland annat lär man ha använt gruppen Van Halens hitlåt ”Panama”. En talesperson hävdade senare att musiken användes huvudsakligen för att förhindra tjuvlyssning av förhandlingarna, och inte som ett psykologiskt vapen utifrån Noriegas förmodade avsky för tung rock.
Det enda som återstår av det gamla hierarkiska tänkandet kring musik och indelning i högt och lågt, är förstås musik som identitetsskapare. Man kanske kan tro att det bara är ungdomar som använder musik som identitetsmarkörer, men det tycks fortsätta mer eller mindre hela livet igenom, enligt forskarna Bossius och Lilliestam.
Låt oss fundera kring detta om musik och hjärnaktivitet. Det förefaller som om vanans makt styr och det vi generellt matas med i musikväg blir det som hjärnan föredrar, (skapar alltmer hjärnaktivitet), och blir därmed vår favoritmusik. Lek med tanken att vi imorgon började om, med en helt ny musikgenre som enda tillgängliga musik på nätet, radiostationer och andra klingade enheter. Enligt resonemanget ovan skulle det förmodligen inte ta alltför lång tid innan hjärnan skulle börja favorisera den ”helt nya musiken” hos flertalet av oss. Genom att gång på gång matas med liknande tonspråk, verkar vi ha relativt lätt för att lära oss att tycka om vilken musik som helst. (Bortsett resonemanget om musik som identitetsmarkör). Vi inser genast vilket ansvar som vilar på public service. Och vem har den egentliga makten över musiken idag? Vem bör lämpligen ha makten över musiken?
Av alla människokulturer vi känner till har inte en enda existerat utan musik. Några av de äldsta föremål som hittats vid utgrävningar är flöjter av ben och trummor av djurskinn. Närhelst människor kommer samman finns musiken där – på bröllop, begravningar, skolexamina, militärmarscher, idrottsevenemang, kroppsbehandlingar, bön, uppvaknande ur narkos, romantisk middag, sövning av barn, spa och studenter som pluggar…
Redan under antiken (Aristoteles) började man formulera idén om att det finns en växelverkan mellan kropp och själ. Det handlade inte bara om att äta sunt, det fanns också en självklar föreställning om att stärka själens försvar för att hindra kroppsliga sjukdomar. En stor del av läkarnas syssla var att upplysa om en riktig livsföring för att bevara hälsan. Kulturaktiviteter var en given ingrediens och musiken hade en grundläggande funktion inom detta system. Musikens påverkan ingick också i grundutbildningen för läkare under medeltiden.
Detta tankesätt om växelverkan mellan kropp och själ kom att svalna, men idag har intresset för hälsofrämjande och förebyggande åtgärder ökat avsevärt. Många är de som idag söker ny kunskap för att öka sitt välmående och sin livskvalitet. Vi kan också se ett ökat intresse i de forskningscentrum och webbportaler som nu växer fram inom ”kultur och hälsa”, både i och utanför Sverige.
Idén om musikens och kulturens egenvärde kommer upp ibland i dessa sammanhang om kultur och hälsa. Detta leder stundtals till heta samtal. Det finns förstås olika definitioner av detta egenvärde, men inte helt ointressant i sammanhanget är att vi musikskapare inte kan påverka vad användare gör med vår musik. Sättet att använda musik förändras allt snabbare i takt med teknik- och kunskapsutvecklingen inom området. Jag upplever att idén marginaliseras alltmer.
Det är också förvånande i sammanhanget att vi än så länge vet förhållandevis lite om hur människor egentligen använder sig av musik i sin vardag. Detta är relativt lite utforskat – kulturens svarta hål som någon uttryckt det.
Vi var tidigare inne på att musik berör oss till den grad att den kan aktivera självbelöningssystemet. Finns det verkligen en koppling mellan musiken och evolutionen? För tio år sedan talade forskarna ofta om musiken som en ovanligt lyckosam biprodukt till evolutionen, en ”spandrel”. Idag däremot ser de flesta forskare en tydlig koppling, men inte på individnivå, utan som ett hjälpmedel att stärka och hålla ihop gruppers sammanhållning, som ju i sin tur är viktig för överlevnaden. (Jämför ovan om hur musiken alltid förekommer när vi kommer samman.)
Här har den svenske professorn emeritus Töres Theorell intressanta tankar om hur musik kan stärka gruppsammanhållning och öka det sociala kapitalet. I en forskningsgenomgång hänvisar han till en rad olika forskningsstudier som visar att musik förstärker känslor och att det finns en tydlig avvikelse i de kroppsliga reaktionerna när man lyssnar på musik som stimulerar till exempel sorgsenhet, lycka eller rädsla. Vi vet också från neurobiologiska experiment att om man stimulerar olika sinnen samtidigt, kan effekter förstärkas i hjärnan. Om man, medan man upplever en bild, spelar musik som passar till bilden, kan man få en kraftigare reaktion i de delar av hjärnan som aktiveras vid bildtolkning. Och vice versa.
Musiken kan ha en viktig uppgift i att hjälpa till exempel barn att lära sig att känna igen sina egna känslor. Här finns en stor potential för goda långsiktiga effekter. Är man bra på att känna igen sina egna känslor, det vill säga att ha en bra känslodifferentiering, ökar förmågan att klara av svåra situationer. Här är musik en mycket god hjälp för att bli medveten om sina känslor. En individ som aldrig fått hjälp med känslodifferentiering kan bli handikappad till exempel i stressituationer. En sådan person kan lida av alexitymi (= icke läsa känslor) som dessutom ökar risken för att tidigt utveckla högt blodtryck.
Den som är bra på att känna igen och särskilja sina egna känslor borde också vara bra på att känna igen andras känslor. För det sociala samspelet har detta avgörande betydelse. Enligt Theorell kommer vi då in på den kanske mest basala funktionen som musiken har, nämligen att den kan förstärka gruppsammanhållning och socialt samspel. Denna sociala funktion kan mycket väl haft ett överlevnadsvärde i vår tidiga historia. Detta belyser han genom att kommentera den amerikanske socialantropologen och jazzmusikern, William Benzon, som menar att musik är det mest kraftfulla som vi skapat för att kunna koppla hjärnor till varandra.
Theorell säger vidare: ”Det är inte svårt att föreställa sig vilken viktig roll riter, dans och musik måste ha spelat för människor som levde i ständigt hot att bli överfallna av vilda djur och andra fientliga grupper av människor i det ’primitiva’ samhället. Att individerna kände stark samhörighet med sin grupp var bland annat en förutsättning för att de skulle delta i vakthållning på natten. Den som inte identifierade sig med gruppen kanske bestämde sig för att springa sin väg och strunta i gruppen när faran närmade sig. Därmed skulle den individen öka hotet för gruppen och dessutom i längden minska sin egen möjlighet att överleva. Kanske ska dans och musik som förstärker gruppgemenskap ses i det perspektivet.”
Kanske är det därför som genuin omusikalitet (total amusi) är så ovanligt förekommande bland befolkningen. ”(…) De som inte kunde relatera till musik hade kanske sämre överlevnadsmöjlighet än andra vilket kan ha lett till ett genetiskt urval av musikrelaterande människor i det längre perspektivet?”
Låt oss stanna upp ett tag angående amusi. Vår verklighetsuppfattning uppstår i hjärnan. Hjärnan konstruerar en version av verkligheten omkring oss. Man kan undra vad hjärnan håller i sina nervceller som representerar världen? Hjärnan är all musik och alla andra aspekter av världen i termer av mentala eller neurala koder. Neuroforskare försöker dechiffrera den här koden och förstå dess struktur, och hur den leder till våra upplevelser. Om vi återgår till amusi kan vi först konstatera att musik inte existerar utanför vår hjärna. När du till exempel slår an ett ackord på en akustisk gitarr har du skapat luftmolekyler i rörelse. Hjärnan sätter sedan ihop den informationen. Hjärnan sorterar, väljer bort, väljer ut och tolkar. Musiken vi hör har alltid föregåtts av denna aktiva process, en hopsättning av den inkommande informationen. Och med vilken hastighet detta sker. Det innebär även att om du lyssnar på ett musikstycke dagligen, så kommer hjärnan inte att göra en exakt likadan tolkning varje gång. Vad hjärnan är aktiv med för övrigt, förutom att tolka musiken, påverkar bland annat hur du kommer att ”höra” musiken från gång till gång. Öronen är med andra ord ingen mikrofon, (lika lite som ögonen är en kamera). Varken hjärnan eller öronen tar alltså upp eller återger ljud ”som de är”. När ”fel” uppstår i denna aktiva process talar man om amusi. Det finns åtminstone tolv identifierade varianter av amusi och en lättare variant är så kallad tondövhet som förekommer bland 4 till 5 procent av befolkningen. Mycket ovanligt förekommande är så kallad total amusi, där hjärnan inte sätter ihop någonting alls som liknar musik. Istället finns beskrivningar som tjutande bildäck mot torr asfalt eller ljudet av personer i ett kök som kastar kastruller, grytor och bestick helvilt omkring sig. Detta är vad individer faktiskt upplevt av ljudet från en spelande orkester i en konsertlokal! Total amusi är som tur är, mycket ovanligt förekommande.
Ur folkhälsoperspektiv finns ett annat viktigt användningsområde för musik, nämligen musik och barns utveckling. Enligt Theorell finns forskning som visar att tidig musikträning kan påskynda barnens intelligensutveckling.
Men inte bara intelligens kan påverkas av tidig musikträning. Om vi återtar tankarna kring emotionell utveckling och social kompetens, finns forskning som visar att vi med extra musikundervisning som stimulerar barnen till samarbete och till ”att se varandra”, både kan förbättra sammanhållning och sänka stressnivåer. Och om man kan skapa en bättre social stämning i klassrummet, skapas också en bättre inlärningsmiljö. I ytterligare ett forskningsprojekt har just detta visats. Tack vare extra musikundervisning av just denna ”sociala karaktär” och därmed betydligt bättre sammanhållning och mera socialt väl fungerande elever, presterade man minst lika bra i matematik och språk som de andra eleverna, trots något färre timmar i dessa ämnen.
När jag diskuterar framtiden med chefen för Centrum för kultur och hälsa vid Göteborgs universitet, professor Ola Sigurdson, säger han att oavsett utvecklingen framåt, har han i dagsläget tillräckligt med argument för att kunna visa på vikten av att prioritera estetiska ämnen i skolan. Kultur och hälsa kommer säkerligen att påverka musikens status framöver. Han nämner också hur vi genom tiden omdefinierat begreppet hälsa. Förr var hälsa frånvaro av sjukdom. Numera talar vi om välbefinnande, att som frisk person må bra. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) är hälsa ”ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande”.
Ulrica Nilsson, docent och forskningshandledare vid Vårdvetenskapligt forskningscentrum vid Universitetssjukhuset Örebro, skriver i sin forskningsgenomgång att ”Musikintervention är en behandling med inspelad musik i syfte att […] skapa en avkopplande atmosfär som kan stimulera eller öka graden av fysisk och psykisk avslappning och välbefinnande för patienten.” Här skiljer vi ut generell musikintervention – som också kan innebära aktivt musikutövande – från ”Musikterapi”, en etablerad yrkesdisciplin med sin egen tillhörande praxis.
Nilsson skriver vidare att enligt Socialstyrelsen syftar omvårdnad till att främja hälsa och lindra lidande. Musik är därför en omvårdnadshandling som hör hemma i dagens sjukvård.
Musik som spelas starkt ger mera energi än musik som spelas svagt. Därför fungerar inspelad musik avsevärt bättre i vissa sammanhang än livemusik, till exempel i situationer där man behöver minska energinivån. Och oavsett om man intervenerar med inspelad- eller livemusik kan man i vissa situationer inte använda befintlig musik (det vill säga musik som användaren kan känna igen och ha minnen till), utan är hänvisad till specialskriven musik för att undgå dessa så kallade etablerade associationer. Många av oss har starka minnen förknippade med viss musik som kan leda våra tankar och därmed kroppen i en helt annan riktning än vad som var avsikten. Att lyssna på en gammal långsam kärleksballad, förknippad med en tidigare djup förälskelse, kommer säkerligen inte att få hjärtat att slå långsammare. Om det nu var tanken. Å andra sidan finns det exempel på strokepatienter som under rehabilitering, inte vaknat till liv förrän de plötsligt fått höra en gammal favoritlåt från tonåren. Här ser vi tydligt att rätt musikval i rätt sammanhang är direkt avgörande.
Det finns vetenskaplig evidens för att lugn och avslappnande musik har en smärtreducerande och lugnande effekt oavsett typ av vård, sjukdom eller ålder. Nilsson pekar på studier med positiva resultat inom en rad områden såsom perioperativ vård, intensivvård, hjärtsjukvård, förlossning, barnsjukvård, långvarig smärta och palliativ vård, demens och Alzheimer, sömn och vila vid sjukdom.
Det finns en mängd tillförlitliga undersökningar som visar att miljön på ett sjukhus (i vid bemärkelse) påverkar rehabiliteringsprocessen, menar Thomas Lindén professor och specialistläkare i neurovetenskap och psykiatri vid Sahlgrenska universitetssjukhuset. Det finns andra sätt att göra patienter friska än genom biologiska interventioner. Sinnesstimulering, det vill säga att vistas i sjukhusmiljöer som på många olika sätt stimulerar våra sinnen, har visat sig ha stark medicinsk inverkan. Lindén har arbetat inom forskningsprojekt som inbegripit rytmikövningar och musiklyssnande med goda hälsoresultat. I en annan studie där ena halvan patienter hade en tegelvägg som utsikt från sina sängar medan den andra halvan istället kunde blicka ut över en skog, kunde man tydligt se att patienterna med den mer angenäma vyn, ”…använde mindre smärtstillande läkemedel, behövde vara inlagda färre dagar och var i bättre skick när de blev utskrivna.” Ny innovativ forskning visar alltså på nya förbisedda möjligheter till patienters återhämtning, både fysiskt och psykiskt. Kultur och hälsa väcker intresse för mera mänskliga dimensioner av vården som tidigare försummats.
En annan aspekt av detta är att komplettera medicinering med stimulering och därmed minska förskrivningen av läkemedel. Detta kan leda till att flödet av skadliga läkemedelsrester i dricksvatten och miljö kan minska. Det skapar hållbarhet. Och sänkta sjukvårdskostnader.
Hur kan musikbehovet komma att se ut framöver? Inom sjukvården kommer det att behövas både befintlig musik, ”familjär”, såväl spelad live som inspelad, och så även med nykomponerad specialskriven musik, enligt tidigare resonemang om etablerade associationer. Det finns redan nu en stor mängd forskning att tillgå för att kunna specialkomponera musik för särskilda syften.
Och vad skulle hända om vi nu river murar och skapar möjligheter för kompositörer, tonsättare och hitmakare att tillsammans skapa ändamålsenlig musik i samarbete med forskare. (Denna yrkeskategori som av hävd i stort sett levt med vattentäta skott mellan sig).
På utbildningssidan kommer det att behövas experter både med musik- och medicinkompetens. Utöver behovet inom sjukvården kommer den växande skaran av människor som använder musik som självterapi eller för att reglera sinnesstämningar och energinivåer – se nedan – att behöva hjälp och stöd med att både välja lämplig musik och att kunna göra mätningar på sig själva för att säkert veta att avsedd effekt uppnås. Den potentiella betydelsen av detta för vår framtida folkhälsa kan förstås anas.
Som vi konstaterat tidigare, vet vi relativt lite om hur människor använder sig av musik i sin vardag. I sin senaste forskning inom detta område skriver musikvetarna Bossius och Lilliestam att ”Vi vet för lite om alltihop.” Trots det finns det en hel del intressanta slutsatser i deras senaste studie. Ett exempel:
”… De allra flesta lyssnar till musik som bakgrund till andra aktiviteter eller kanske snarare parallellt med att man gör andra saker. Musik blir en följeslagare i vardagen, under arbete och fritid, när man pysslar i hemmet, tränar, reser, varvar upp och varvar ner. Många värderar detta lyssnande väldigt högt. Någon kallar musiken en god vän i livet. Man kan lyssna på musik i många olika syften, för att påverka sin sinnesstämning och sitt humör, njuta av sin favoritmusik när man vill, för att slå ihjäl tystnaden eller koppla av.”
Bakgrundsmusik har åtminstone i mina öron låtit som något ganska passivt. Forskarna visar att detta ”parallella” lyssnande verkar vara mer aktivt än man kunnat ana. Vi kanske ska börja tala om parallellmusik i stället för bakgrundsmusik?
En av de viktigaste upptäckterna var att musiken fungerade som ett slags självterapi i vardagen för många människor, uttrycker Bossius och Lilliestam vidare.
(Med risk för att gå lite utanför ämnet har dessa forskare också funnit i sin studie att musiksamlande – skivor i backar och kassar på vindar och källare – och intresset för musikteknik är väldigt mansdominerat. Det verkar också vara så att det är män oftare än kvinnor som väljer musiken i hemmet, i bilen och vid införskaffandet av den. Och det finns mer forskning som bekräftar än motsätter att opera- och konserthus domineras av medelålders kvinnor med akademisk utbildning. Som sagt, vi vet för lite om alltihop. Här behövs mer forskning).
En annan forskare uttrycker i samma anda av självterapi att precis som filmmusiken förstärker och betonar händelser på filmduken kan vi alla ha ett ”soundtrack of our lives”, musiken som vi lyssnar på och som inspirerar, motiverar, ökar pulsen, lugnar oss och så vidare. Helt enkelt musik som följer oss i vårt vardagliga liv, på ett sätt som vi önskar och kan styra över. Samme forskare nämner också att fler människor använder musik för att reglera humör och energinivåer på liknande sätt som vi använder koffein eller alkohol.
Den vanligaste föreställningen om hur musik kan påverka hälsa på ett bra sätt är att ”musik skapar lugn” menar Theorell. Han tror att det är ännu vanligare att människor använder musik för att pigga upp sig själva, höja energinivån. Sambandet mellan musik och hälsa är just att musik kan fungera som förstärkare av nästan alla slags känslor. Det gäller bara att ringa in vilken musik som på vilket sätt, för vem och i vilket sammanhang kan ge goda effekter på hälsan.
Som sagt, effekterna är olika beroende på vilken musik det är, sammanhanget och individens musikerfarenheter. I ett av Theorell:s experiment, där försökspersonerna själva fick välja favoritmusik, dels ett energigivande och dels ett lugnande musikstycke, visade det sig att den energigivande musiken gav de effekter man förväntat, medan den lugnande inte alls gav lika entydiga resultat. De flesta försökspersonerna hade till och med en lätt ökning av pulsen. De som till exempel valde kärleksballader, fick ofta en högre puls. Vet nutidsmänniskan bättre vad som stimulerar än vad som lugnar? Vi lever idag i ett samhälle med väldigt högt tempo där nedvarvningen sällan prioriteras och vi har säkerligen därför fått en sämre känsla för vad som verkligen gör oss biologiskt nedvarvade.
Det här visar återigen att det behövs utbildade experter på området som kan vägleda.
Fredrik Ullén, hyllad hjärnforskare och kritikerrosad konsertpianist, väckte uppståndelse 2010, när han presenterade studierna om hur kopplingen mellan psykisk sjukdom och kreativitet kan se ut. Och hösten 2011 beviljades han nästan 30 miljoner för sju års forskning i projektet ”Den musicerande människan – kultur och arv i samspel”, Varför mår vi bra av musik? Projektet omfattar sex delprojekt – från vad som gör att människor engagerar sig musikaliskt till hur musikalitet kan kopplas till kognitiv förmåga och hälsa. Runt maj 2014 kan vi förvänta oss delrapporter om det bland annat finns något samband mellan att kunna skilja på känslor (känslodifferentiering) och musikalitet.
Forskare i projektet Kroppens partitur vid Sahlgrenska akademin, gav i somras ut en rapport där man visat att sång med långa fraser har samma effekt som andningsövningar i yoga. Hypotesen är att hälsoeffekterna nås genom att sång ”tvingar” fram en lugn och regelbunden andning. ”…Sedan tidigare visste vi att körsången synkroniserar sångarnas muskelrörelser och nervaktiviteter. Nu vet vi att detta också gäller hjärtat”, säger Björn Vickhoff, som leder forskargruppen vid Centre for brain repair. När människor sjunger i kör slår deras hjärtan i samma takt.
Professor emeritus Gunnar Bjursell håller som initiativtagare på att vid Karolinska Institutets kulturenhet, bygga upp en mycket intressant webbtjänst, ”Den kulturella hjärnan”, där man tänker förmedla internationell spetsforskning inom detta område till berörda beslutsfattare, professioner och allmänhet i Sverige. ”Tanken är att sprida dessa och andra kunskaper utanför forskarvärlden, till musiklivet och andra delar av samhället där de kan komma till praktisk nytta”, sa Bjursell, när detta tillkännagavs tidigare i år.
”Det här fältet kan komma att få stor betydelse för musiklivet. En ökad användning av musik inom till exempel vården kan öppna upp för en ny och stor arbetsmarknad för musikskapare inom alla genrer”, fortsatte Jonas Burman, chef för Musikplattformen på Statens musikverk, som är med och delfinansierar.
I skrivande stund verkar webbsidan kulturellahjarnan.se nyligen lagts ut och jag hittar bland annat följande spännande artikel om en nyligen genomförd forskningsstudie: ”Goddag, jag heter Charles Limb och arbetar på John Hopkinssjukhuset, och är nyfiken på vad som händer i hjärnan när man rappar. Skulle du ha lust att komma och lägga dig i en magnetröntgenkamera, så jag kan se efter?” Studien innefattade utöver rappare även jazzmusiker och hjärnaktiviteten verkar i båda fallen förflytta sig från kontrollerande regioner av hjärnan till regioner som har med personlighet att göra, när man går över från något inlärt till ren improvisation.
Det är också Gunnar Bjursell som initierat och byggt upp Centrum för kultur och hälsa”vid Göteborgs universitet.
Pam Fredman, rektor vid Göteborgs universitet och förespråkare för kultur och hälsa, menar att det tar tid för nya ämnen att växa fram. Genusvetenskap och miljövetenskap nämner hon som exempel på nya discipliner som vi idag ser som självklara men som tagit tid att bygga upp. Vidare uttrycker hon att även om det hänt mycket på området kultur och hälsa de senaste åren och ett stort intresse visats från politiker, ”… har området ännu inte fått full legitimitet då det inte varit föremål för stora satsningar.”
Kulturministern framförde på ett seminarium hösten 2012 att motion inte var något som togs på speciellt stort allvar inom sjukvården till en början. Numera är motionens betydelse för hälsan självklar. En liknande utveckling kommer med stor sannolikhet att ske för kulturverksamhetens betydelse för hälsan.
Tidigare nämnde Thomas Lindén menar att även om det finns många intressanta och lovande forskningsresultat finns mycket kvar att göra. Samtidigt konstaterar han att det är väldigt få av alla de framtagna resultaten, som ännu omsatts i praktiken. Lindén uttrycker vidare: ”Ett problem är att det finns mycket insamlade data, men att det utarbetats få modeller för hur kunskaperna skall kunna tillämpas i den kliniska verksamheten.”
Och är det inte samtidigt så att de praktiska följderna av sitt vetande sällan faller inom forskarens vetenskapliga kompetens? Där vetenskapens vetande tar slut, tar praktikens vetande vid? Om inte annat ska någon skriva den specialkomponerade musiken till den strategiska användningen. Och vi lever i en värld där forskning allt oftare blir politik. Hur står det till med det politiska ledarskapet som ska föra forskningsresultaten mot välgrundade politiska beslut och praktisk tillämpning? Och har vi musikskapare tydligt visat politikerna var vi står i frågan?
En öppen dialog där kunskap utbyts mellan alla som berörs, skulle skapa fler perspektiv och utveckla processen på ett vitaliserande sätt. Ur fler perspektiv skapas fler och bättre idéer till samhällsutveckling. Redan nu. Alla nyttjanden kommer inte på samma gång. Snarare skulle en växelverkan mellan praktik och fortsatt forskning kunna uppstå och påverka utvecklingen framåt. Det är dags att ta initiativ till att samla alla viktiga aktörer som aldrig tidigare suttit vid samma bord. Möten som kan leda till nya utbildningar och arbetsmarknader, inom det vida begreppet kultur och hälsa.
Sprid informationen. Det okända måste bli känt. Då kommer de stora politiska satsningarna. Allteftersom musikskapare av alla slag mer och mer kommer i arbete inom flera delar av samhället, förbättras folkhälsan och patientsituationen. Vilken win-win-situation!
Tommy Kaså
vice ordförande Musikerförbundet
Texten publicerades ursprungligen i Musikern 2013.
Litteraturlista
Berg, Lasse (2005) Gryning över Kalahari, Stockholm: Ordfront.
Berg, Lasse (2011) Skymningssång i Kalahari, Stockholm: Ordfront.
Bojner Horwitz, Eva & Bojner, Gunilla (2005) Må bättre med musik, Västerås: Forma Publishing Group AB.
Bossius, Thomas & Lilliestam, Lars (2011) Musiken och jag, Göteborg: Bo Ejeby Förlag.
Brodén, Daniel (2013) ”Pam Fredman” (Intervjun publicerad 2013-06-17), www.ckh.gu.se/forskarprofiler/pam-fredman/ (2013-07-26).
Brodén, Daniel (2013) ”Thomas Lindén” (Intervjun publicerad 2013-04-25), www.ckh.gu.se/forskarprofiler/thomas-linden/ (2013-07-27).
Campbell, Don (1999) Mozarteffekten, Malmö: Egmont Richter AB.
Carlberg, Ingrid (2008) Pillret, Stockholm: Norstedts.
Carmichael, Mary (2008) ”Sing, Brain, Sing”, www.thedailybeast.com/newsweek/2008/09/12/sing-brain-sing.html (2008-12-03).
Chanda, Mona Lisa & Levitin, Daniel J. (2013) “Feature Review, The neurochemistry of music” Trends in Cognitive Sciences, Vol 17 No. 4, 179-193.
Den kulturella hjärnan (2013) ”Var sitter kreativiteten? Jazza och rappa i hjärnscanner!”, www.kulturellahjarnan.se/2012/06/05/var-sitter-kreativiteten-rappare-och-jazzimprovisatorer-under-hjarnscannern/ (2013-08-23).
Fagius, Jan (2001) Hemisfärernas musik, Göteborg: Bo Ejeby Förlag.
Fritz et al. (2009) ”Universal Recognition of Three Basic Emotions in Music” Current Biology 19, 573–576.
Gadamer, Hans-Georg (2011) Den gåtfulla hälsan, Ludvika: Dualis Förlag AB.
Göransson, Bengt (2010), ”Kultur och hälsa – en inte alldeles oproblematisk relation” Socialmedicinsk tidskrift, Vol 87, 2,71-77.
Harriss, Ernest Charles (1969) Johann Mattheson´s Der vollkommene capellmeister: A translation and commentary, George Peabody College for Teachers, Nashville, TN, USA.
Helsing, Marie (2012) “Everyday music listening: The importance of individual and situational factors for musical emotions and stress reduction”, akademisk avhandling, Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet.
Juslin et al. (2011) ”Emotional reactions to music in a nationally representative sample of Swedish adults: Prevalence and causal influences” Musicae Scientiae vol. 15 no. 2 174-207.
Klein, Stefan (2005) Lyckoformeln, Svenska utgåvan Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm.
Krumhansl, Carol L. (1997) “An exploratory Study of Musical Emotions and Psychophysiology”, Canadian Journal of Experimental Psychology, 51:4, 336-352.
Kåver, Anna (2009) Himmel, helvete och allt däremellan, Stockholm: Natur & Kultur.
Ladberg, Gunilla (2006) Den mänskliga hjärnan, Stockholm: Prisma.
Levitin, Daniel J. (2006) This is your brain on music, New York: Penguin Group.
Levitin, Daniel J. (2007) “Report: Life Soundtracks” McGill University, Montreal, QC Canada.
Levitin, Daniel J. (2008) The World in Six Songs, New York: Penguin Group.
Menon V. & Levitin D. J. (2005) ”The rewards of music listening: Response and physiological connectivity of the mesolimbic system” NeuroImage 28, 175-184.
Nilsson, Ulrica (2010), ”Musik, en omvårdnadshandling” Socialmedicinsk tidskrift, Vol 87, 2, 61-70.
Russel, James A. (1980) ”A Circumplex Model of Affect” Journal of Personality and Social Psychology Vol. 39, No. 6, 1161-1178.
Ruud, Even (2001) Varma ögonblick, Göteborg: Bo Ejeby Förlag.
Sacks, Oliver (2007) Musicophilia, London: Picador.
Salimpoor et al. (2011) “Anatomically distinct dopamine release during anticipation and experience of peak emotion to music” Nature Neuroscience 14, 257–262.
Senthilingam, Meera (2008) ”Music and the Brain” Interview, 25th Feb 2008, Professor Daniel Levitin, McGill University, www.thenakedscientists.com/HTML/content/interviews/interview/880/ (2008-12-03).
Statens musikverk (2013) ”Vi mår bättre av musik”, http://statensmusikverk.se/artikel/ma-battre-av-musik/ (2013-08-23).
Theorell, Töres (2009) Noter om musik och hälsa, Solna: Karolinska Institutet University Press AB.
Theorell, Töres (2010), ”Musik och folkhälsa” Socialmedicinsk tidskrift, Vol 87, 2, 51–60.
Ulin, Bengt (2003) Matematik & musik, Solna: Ekelunds Förlag AB.